I boken starka tillsammans -i träning, tävling och tanke ställer Jenny Winberg den intressanta frågan Varför har du hund?
Ja det kan man verkligen grunna över både när det gäller sig själv och andra.
Jag har alltid velat ha hund. Så länge jag kan minnas. Men någon egen hund blev det inte förrän jag flytta hemifrån. Men varför jag alltid velat ha det, det vet jag egentligen inte. Och förut har det alltid varit min önskan att få fantastiska utställningshundar att avla på. Men riktigt så har det ju inte blivit.
Vad jag alltid gjort, ibland i hög grad och ibland i mindre grad, är att tränat och kursat med hundarna. Inte för att tävla men för att jag helt enkelt gillar att samarbeta med mina hundar. Ja samarbeta. Inte kontrollera och styra hårt med tvång, utan att ha något gemensamt som bägge parter får ut något positivt av. Så i hög grad har jag numera hundar för att träna något aktivt. Inte nödvändigtvis tävla då men träna och bli bättre tillsammans. Jag kursar i dagsläget i agility med Alwex och Isis men tränar handling, hoppteknik och hinderinlärning också hemma. Då pifflar jag med detaljer och moment medan kurserna ger mig helheten. Plus att man har en instruktör som ser en och som får en att bli bättre. I agility är det väldigt väldigt mycket jag som förare som orsakar det mesta. Och det är ju bra för migsjälv kan jag styra? Eller kanske inte alltid så enkelt att ha koll på vad man gör med kroppen och säger o s v…..
Och sedan har jag även börjat jobba med fysträning för hundarna. D v s sådan man gör utan att lägga på vikter eller liknande.
Jag älskar också att promenera i naturen med mina hundar. Ensam, nej det är inte kul. Med hundarna är det något helt annat.
Sedan så överhuvudtaget tycker jag hundar skänker en så mycket oförställd glädje.
Men när det gäller agilityn har jag faktiskt tänjt på gränsen med Isis. Vi har startat i blåbärsklass och nu pratar vår instruktör om att vi, samt de andra i vår träningsgrupp, ska anmäla oss till officiella tävlingar för det är vi tillräckligt bra för numera! Spännande kan jag säga. Tävling är ju alltid lite extra nervpirr även om min målsättning fortfarande är att vi som ett gemensamt ekipage ska utveckla oss och det är ju tävlingar ett bra sätt att kolla av på.
Ibland kan jag tycka att det är synd att vi inte började med agility på riktigt tidigare men jag får istället glädjas för den resa vi gjort nu.
Sedan har jag såklart min Alwex där vi också rör oss framåt, absolut, så snart hoppas jag att vi kan fundera på blåbärsklass där med. Alwex och Isis är väldigt olika att jobba med, Isis är mer fullt ös medvetslös medan Alwex är eftertänksam och noga.
Förut har det varit mer prestigebetonat för mig, kan jag inte vinna kan jag lika gärna låta bli ungefär. Men man lär sig väl med tiden att man sällan kan trampa in med sin hund och bara vinna utan man får jobba för allt och alla ekipage och ägare har olika resor. Jag trodde också förut att jag som ägare helt styrde hur min hund ska bli och att problemhundar enbart berodde av ägarna. Det är ju lätt att tro tills man själv får en jobbigare hund som inte är så bra mentalt, då märker man verkligen skillnad. Även om alla hundar och deras beteenden går att jobba med men vissa hundar har man ett helt annat utgångsläge med. Ja man har ju faktiskt helt olika utgångslägen för alla hundar, alla är individer som ska samverka med en som person dessutom.
Så fram till Alwex var det nog utställningar som styrde. Honom valde jag inte alls från utställningsmeriterade föräldrar/linjer. Jag har aldrig haft tanken att göra utställningskarriär med honom. Utan tanken var hela tiden att ha en hund att jobba med, en aktiv sällskapshund.
Nästa hund som jag hoppas landar här under detta år har jag som jag nämnt tidigare inte valt för utställningsmeriter i första hand, utan tvärtom utgått från de mentala egenskaperna. Jag har velat ha åtminstone en förälder som är MH eller BPH-beskriven och som är social samt oräddare än genomsnittsdalmatinern. Gärna leklust därtill.
Jag ville ha känd ledstatus hos bägge föräldrarna och sedan såklart en typ jag gillar. Gärna bra rörelser. Championatstatus har jag inte alls brytt mig om mer intressant har varit om föräldrarna meriterats i andra sporter. Såklart hälsa, att få veta vad som ligger bakom för t e x epilepsi i linjerna vill jag inte ha m m. Även om man alltid får komma ihåg att det inte finns felfria hundar. Och det fanns det faktiskt kombinationer som motsvarade större delen av dessa önskemål med råge!
Trots det tänker jag satsa på utställningar till att börja med med den valpen. För även utställningsträning kan man ju göra till en kul träning och lek med sin hund så får vi se var det landar. Men jag ser verkligen fram emot att få träna och utvecklas med en helt ny och spännande hundindivid. Varje hund är på något vis en ny resa. Och om allt går väl så kanske, kanske det kan bli så att jag startar upp min uppfödning denna gången.
Och för mig har detta med att ha hund blivit en livsstil så jag vet helt enkelt inte vad jag skulle gjort utan hundar.
Så varför har du hund?