Imorgon blir minsta lilla skruttan hela 11 månader d v s snart ett helt år. För tillfället är hon en aning hormonell p g a skendräktighet och växlar lite mellan att försöka krafsa ut en lya under sängen och vara valp som leker med Freja eller jagar katter.
Ståbilder blir det då:
På bägge damerna ihop.
Och lilla Ibbi som vi kallar hennes skendräktiga alterego. Eller alla alteregon med dåligt uppförande som kattjakt, stjäla grejer av Freja, bita sönder blommor m m. Bäbis heter hon när hon är snäll och söt och rar och vill sitta i famnen och överösa en med kyssar. Och Isis när vi är ute bland folk.
Ibbi från andra sidan.
Unghundar är unghundar men jag tycker inte Isis är särskilt besvärlig. Eller så har man blivit härdad när man haft flera unghundar tätt i rad. Demolerat tapeter och ätit lite väggar har hon förvisso gjort . Och trädgårdsarbete är ju kul. Men hon har hela tiden varit lyhörd för oss d v s kommer när man ropar och är intresserad av att “jobba med” och vara med oss. Så i mina ögon är hon ganska lätt.
Jag tycker stressiga övervarviga unghundar som inte alls lyssnar är jättejobbiga och det är hon definitivt inte hon är bara “normalt” livlig. Med en mycket bra avknapp.
Snö och vinter är kul, man kan rentav hoppa av glädje. Nu har vi haft plusgrader så prickarna behöver inte overaller men pudlarna blir som vandrande snöbollar så de får vackert ha overall på på långpromenaderna.
Lite mera hopp.
Grått är det, ingen sol men vackert ändå om än inte snön gnistrar:
Och när man inte hoppar åt alla håll och kanter så kan man leka snöplog….
Stoppa ner nosen i snön och springa så snön sprutar runt huvudet är visst kul ifall någon inte visste det!
Och hålla koll på eventuella flygplan och fåglar som syns/hörs.
Slutligen en bild på Saladin som förundrat kikade ut på all snö ute i den inhägnade uteplatsen. Han vågade sig inte ut utan nöjde sig med att titta.
Nu borde vi snart kanske kunna se tecken på om det blir några Saladinungar eller inte. Spännande.