Morgonpromenaden idag bidde en strandtur. Något som alla hundarna och jag älskar. Om det är vågorna, dofterna, eller att det är så öppet låter jag vara osagt.
På den turen mötte vi en husse med sina två hundar. Den ena en ung och ivrig hund och den andra såg ut som en väldigt gammal hund.
Varje hund man har är ju en unik resa även om man har hundar av samma ras. De har i grund och botten olika personligheter och sedan formas den ju i samspel med en själv under resten av deras liv. Från en gullig valp (Ja alla valpar är väl gulliga) till en mer eller mindre vild unghund som vissa dagar kan skänkas bort. Isis var en energisk flygande unghund som kunde springa ihjäl sig vissa dagar medan Alwex bara blev vuxen han har aldrig haft några som helst unghundsfasoner.
Och sedan har man sin vuxna lydiga (ja i bästa falll) hund som man fortsätter att växa ihop med. Sedan kommer den tiden när den vuxna hunden börjar bli gammal. Jag älskar alla stadier av livet med en hund men det är något särskilt med ens gamla hundar.
De kan en utantill och innantill och de vet vad man vill utan att man knappt behöver förklara det. De är lugna, värdiga och kloka-oftast. Jag älskar mina gamla hundar lite extra.
Jag tycker däremot att det är jobbigt att se hur ens hund blir gammal. Att orken kanske tryter och de går i långsammare tempo. Att de börjar visa tecken på viss stelhet och kanske t o m ont. Att deras kroppsspråk är mer hopsjunket och lågt. Att de sover mer och mycket tyngre. Att de vissa dagar inte kan hoppa upp i sängen eller in i bilen. Allt det tillhör ju ett normalt åldrande och vissa dagar dyker en yngre hund upp igen. När man tar fram en leksak och de går in i leken med liv och lust. Eller när de har en bra dag och springer som den unghund de en gång var. Eller bara strålar av glädje och vitalitet.
Med tiden dyker den unga hunden upp mer och mer sällan och den gamla hunden syns mer och mer. Och det är jobbigt därför att då påminns man om att man börjar närma sig vägs ände för resan med just den hunden. Och det är en jobbig och sorglig insikt.
Den gamla hunden jag såg i morse hade det jobbigt. Överviktig haltade den sig plågsamt långsamt fram, den hoppade i princip på tre ben. Den stannade ofta till och det syntes hur den samlade sig för att orka kämpa vidare. Husse gick några meter framför med den yngre ivriga förmågan och stannade då och då till för att vänta på sin kämpande hund. Men det var inte rätt tempo för den gamla hundens som fick slita så för att hänga med. Den borde inte behövt vara där alls.
Jag vet inget om de hundarna och den hussen. Säkert är det en älskad hund och kanske det bara var något temporärt som gjorde att den haltade så. Eller så förstod inte hussen hur jobbigt den hade. Det var säkert ingen illvilja alls i det utan kärlek.
Men när jag ser in i ögonen på min gamla hund Ville som äter antinflammatoriskt för att inte ha så jobbiga dagar; som vissa dagar ändå inte kan hoppa upp i sängen eller bilen och som vill och får gå lite långsammare på promenaderna men fortfarande kan ännu den unga hundne skymta fram, så lovar jag honom att han aldrig ska behöva ha det så som den gamla hunden, för då har vi nått hans vägs ände. Och det är ett löfte av kärlek. För det skar mig verkligen i hjärtat att se hur den hunden på stranden kämpade.
