Som jag skrivit förr; livet är sällan och aldrig ojävligt. Det är bara graderna som varierar. Hjärtrud började halta i februari på sitt högra framben och fortsatte med det, länge, alldeles för länge. Eftersom jag har den största respekten för haltande unghundar (särskilt runt 6 månaders ålder) så gick jag till veterinär ganska kvickt och fick smärtstillande samt en remiss till ortoped.
Varför har jag denna respekten då? Jo därför att många tillväxtrubbningar hos lite större raser visar sig då, som OCD och liknande. Och låter man hunden gå för länge med det så är prognosen betydligt sämre än om man tidigt diagnosticerar och åtgärdar eventuella problem. Jag har aldrig tidgare haft problem med haltande unghundar men någon gång ska ju vara den första.
Efteratt ha haltat i en månad fick vi då komma till ortopeden. Det konstaterades att Hjärtrud hade ont i själva bogleden, inte musklerna. Det blev därför en vanlig röntgen där allt såg bara fint ut möjligen lite högre bentäthet i höger skulderblad som kan tyda på panosteit, som ofta felaktigt kallas för” växtvärk” . Men det kunde inte heller uteslutas att det är OCD i ett tidigt stadium som inte syns på vanlig röntgen eftersom det är brosket i tillväxtzonerna som drabbas.
Men eftersom hon blivit bättre tyckte ortopeden att vi ger det en månad till och om hon inte slutat att halta så ska det bli skiktröntgen. Koppelpromenader på 15 minuter och lugna aktiviteter är tillåtna.
Och äntligen tycker jag hon verkar visa en tydlig förbättring nu, så då är det sannolikt panosteit som självläker och inte behöver åtgärdas med operation (som t ex OCD kräver) .Om någon tycker jag svänger mig med märkliga ord så googla det finns mycket skrivet om dessa tillväxtrubbningar. Jag är så lättad över att det verkar vara ett lindrigt problem. Hoppas jag. Att ha en unghund och hålla sig till korta koppelpromenader är inte det mest roliga som finns. Energin finns där och måste få utlopp på något sätt. Så det har blivit en hel del lugn träning som nosework och vissa lugna lydnadsmoment.
Soim grädde på moset åkte vi på en liten kennelhostesväng, bara i någon dag, så det var lindrigt.
Jag hade anmält Helga till ett behållarsök här långt tidigare men hamnade på reservplats. Igår kväll fick jag ett samtal där jag erbjöds en plats idag som jag tackade ja till fast jag knappt mindes vad jag anmält mig till, jag har känt mig väldigt off med tävlandet.
Sedan grubblade jag på hur det skulle gå då Helga felmarkerat rejält på sista tävlingen som var just behållarsök. Och jag har inte tränat särskilt på det. Behållarsök är inte min favoritgren när det gäller nosework. Men vi asade oss iväg på tävlingen där jag tänkte att mitt fokus skulle vara att se vad som händer egentligen. Vad gör Helga? Vad gör jag?
Helga var taggad som vanligt när hon märkte att det var tävlingsdags. Inget diplom men 75 poäng blev det och en felmarkering. Och jag är så glad för jag lärde mig något bra idag. Det är inte hunden som felmarkerar utan jag! Vissa lådor tycker Helga är extra intressanta (kanske hund-dräggel sedan tidigare hundar?) Så på första söket stökade hon runt lite med en låda, nosade ihärdigt och skyfflade den lite framför sig.Matte sa markerat men se det var fel. Sedan skickade jag på henne i rätt riktning (man får veta vad som är rätt låda om man felmarkerar) och då var hennes markering tydlig och klar, inget skyfflande runt. Så i ett till av de andra söken fastnade hon lite i en låda som hon stökade runt lite med men hon markerade inte så som hon brukar så jag bara avvaktade. Och då släppte hon den och sökte vidare,hittade en annan låda, luktade av den och markerade tydligt och det var rätt.
Det kändes bra för då är hon min träffsäkra Helga! Så nu blev jag tävlingssugen igen så får jag se vad det blir.
Och det är alltid kul att träffa andra ekipage som är ute och tävlar, noseworktävlingar är verkligen supertrevliga.
En liten film på min yngsta lilla som precis börjat sin noseworkträning.Hon är verkligen liten jag har aldrig haft en så liten dalmatiner höjdmässigt tror jag. Förvisso är hon inte färdigvuxen men ändå.