Skogspromenad.

Idag har vi liksom alla andra dagar tagit oss en långpromenad i skogen.
Men först några bilder på Ville som blivit kortklippt nu i veckan och är så fin, tycker jag.

Lite prickar kan ju få vara med på en bild…..

8 år gammal och fortfarande sammetssvart.

Och så några bilder från idag. behöver jag nämna att Isis älskar bokskogarna som är öppna och inbjuder till race mellan träden:

Det är också kul att se hur hon använder svansen som roder i svängarna.
det hinner man aldrig uppfatta annat än på bild.

Ville på språng med musse-pigg öron. det är lite kyligare på morgonen så då får han ha täcke, han har ännu inte vant sig vid sin korta päls.

Mattes stiliga pudelkille.

Formula-1 hunden tar kurvan på sladd……

Och så kan man ju leka hoppa stock med husse…..

Senare blev det en tur till Ängelholm och lite stadspromenad istället för skogspromenad nr 2, annars brukar det bli 2 skogspromenader per dag. Men omväxling förnöjer och att få träffa på skälliga hundar och en massa folk och fä är ju alltid kul om man är lantis…….
På arken träffade vi en sennenhund, jättesnäll men Isis visade väldigt snälla och lugnande signaler, d v s långa mungipor, slick runt munnen, öronen bakåt och vände bort huvudet, sedan gick hon undan den ville hon inte hälsa på. Hon är verkligen så tydlig i sina signaler.
Medan bruna labradorer framkallar studs och skall för hon brukar leka med en labrador. Hundar är allt lite rasister…… Ville bryr sig inte så mycket om andra hundar egentligen. Det är mest om någon gör utfall han reagerar.

Och man hör ofta folk säga titta en dalmatiner. Trots att det finns så mycket mer dalmatiner här än i Sundsvall, jag trodde inte man skulle uppmärksamma det lika mycket här. Och man hör dem aldrig säga titta en pudel, stackars lilla Ville får aldrig samma uppmärksamhet……

Det känns fortfarande konstigt att bara ha två hundar men väldigt mycket lättare. Två kan man ha med på ett helt annat sätt än fler. Så jag håller nog mig fortsatt till bara två, blir det något jag vill behålla efter Isis så får det nog bli fodervärd i första hand.

Men jag saknar fortsatt min sötaste Freja väldigt mycket ibland. Hon borde ju ha funnits med oss i flera år till.

Väl hemma igen så blev det lite burträning på eftermiddagen och nu snarkar bägge hundarna gott.