Att det har tagit mig så länge att
begripa det mest väsentliga med hundträning. Ett moment som egentligen
varje valpkurs borde börja med. Att se till att man har fungerande
belöningar…..

Javisst talar man om belöningar.
Alltid. Men att verkligen träna på att belöna och utveckla dem görs
oftast inte så mycket. Har man lättbelönade hundar fungerar det ju ändå.

Men har man petiga hundar så
fungerar det inte alls! Varför skulle hunden vilja arbeta om den
egentligen inte vill ha belöningen?

Efter att ha varit på belönings- och inlärningskurs, läst Maria Brandels
bok och sett på belöningsutveckling på youtube så är det bara att inse
att jag missat något helt väsentligt alla dessa år.





Min minst
a pajashund som tränar markering av spårpinnar

Jag har fokuserat på bra godis m m
letat efter det mest delikata som leverpastej, korv eller vad som . Har
man då hundar som inte alltid har retrieverhunger i sig så spelar det
ingen roll i vissa lägen.

Och vill inte hunden ha belöningar
så hur tusan ska jag få den att vilja träna med mig så fort det är
minsta lilla störning.? Kan inte hunden leka med mig så kommer den ännu
mindre att kunna träna med mig.
Och min största pajas…

Sagt och gjort, jag har de senaste
veckorna mest ägnat mig åt att leka med hundarna, som jag skrivit om
tidigare. På olika sätt. Isis älskar de mesta av lekarna, Alwex är en
mer försiktig general som mest av allt gillar
att leka lite lagom mjukt i knäet och runt om mig och ville gillar alla
varianter av lek mest.

Sedan gick jag över till godis. Att
fånga lyra med godis. Jaga efter godis i min hand som jag leker och
retas med. Att jaga efter petflaska med godis i i snöre och att jaga
efter kastad burk med godis.

Alla tycker det är kul och deltar
med liv och lust. På kuppen tycker jag att det är mer fart i dem på
agilitykurserna också. Och när jag skulle träna plockning av
spårapporter med dem i trädgården d v s jag gick ut och lade
ut tre apporter som de får leta efter så var alla väldigt leksugna även
med dem. Och det är kul! Så uppenbart har jag ökat föremålsintresset
och leklusten hos dem bara med att egentligen leka mera med dem. Men på
lite olika sätt.


Det är bara Ville det är lite ordning på.

Sedan har vi även spårat med
spårgruppen, det gick suveränt bra för Ville som vanligt. Alwex fick ett
spår i lite sumpig terräng med tuvor, svårt för en liten hund men han
var jätteduktig och jobbade glatt på trots att
han avskyr att bli blöt om fötterna. Isis spår låg upp mot en höjd och
det var kastvindar. Vi hade tre hundar som skulle gå samma spår men alla
tre tappade bort sig. Det måste ha varit något med vindarna.

Och så har vi haft agilitykurser såklart. Isis har ju hunnit längst såklart och det börjar bli en massa fart på henne.

Ville får följa med och träna balanshindren samt tunnlar, han får inte
hoppa för säkerhets skull. Vippen får han inte slå ner själv utan det
gör jag åt honom när han kommit halvvägs så det inte blir någon smäll
som han behöver fånga upp med kroppen.

Med alla tränar vi fortsatt
kontaktfält d v s de får gå upp och vända för att belönas när de har
framtassarna på marken och bakbenen på hindret. Fast tränar vi senare på
dem. På övriga hinder är det mera fart.

Slalomet tränar vi genom att ha
pinnarna isär så de har en gång att springa igenom. Sedan kommer vi att
tighta till det allteftersom så de får zick-zacka mer.

Alwex tränas också i att gå högre och högre på balansen och vippen, han
har respekt för höjder. Det hade Isis också när hon var unghund men nu
är hon ju som en get. Agility är faktiskt väldigt bra för att ”utmana”
och utveckla hundarna på ett bra sätt.



Isis grundkurs är slut så hon och husse-för det är husse som kursar med henne- börjar fortsättningskursen direkt. Sedan har de tävlingsinriktade kurser
också men dem får man inte avgöra själv när man får börja utan det gör
kursledaren, så får vi se vad det blir vidare.

Just nu har vi full sjå med att jobba med grunderna i alla fall! Men kul är det.