Ännu ett år har gått och här har
äntligen lite julefrid börjat infinna sig efter att ha haft en
höglöpande tik med tre trånande hanar i huset. Så här är en liten
uppsummering av 2017 mitt 32:a år som hundägare. Många år
som man hållit fast vid den hobbyn då. Enligt många en hobby som
innebär ”mycket jobb”. Men det gör väl allt som är värt något.
Relationer. Barn. Utvecklande arbeten etc. Jag tycker inte det är en
massa jobb utan tvärtom älskar jag att arbeta med mina hundar.

Under året har vi fortsatt med personspår och är med i en spårgrupp, det är intressant och något jag kan rekommendera.

Vad som varit bäst hundmässigt är
väl att vi börjat med agility, något som bägge eller egentligen alla
tre, av mina hundar verkar uppskatta att hålla på med. Jag som inte
skulle hålla på med agility det låg längst ner på
min lista över hundsporter. Men eftersom hundarna verkar ha det högst
upp på sin lista så får det bli så. Men det är svårt. Man ska hålla reda
på sig själv, hunden, hinder och en tänkt bana samtidigt som man
springer. Som en kollega till mig uttryckte hur
svårt kan det vara att lära en hund att hoppa över några hinder? Nej
det är inte alls svårt faktiskt. Men resten…..

Under hela året har jag kursat med
Alwex och Isis i agilty, från grund till fortsättning och vidare. Det
enda jag gjort för övrigt som var fantastiskt bra är en helgkurs i
inlärnings- och belöningsteknik. Det hade jag velat
dyka ner mer i.

En dalmatinerpromenad har vi också
lyckats få till under året. Alltid kul att träffa andra prickiga med
deras ägare. Här nere träffar jag ju överhuvudtaget väldigt mycket mer
dalmatiner än man gör i norr.

Sedan har en ny hund flyttat in i
familjen. Inte min men dotterns. Milou heter han till vardags,
Kryddhundens Primo Yellow på papperet. Han är en nakenfis d v s en
chinese crested dog. En rolig filur som luktar väldigt mycket
mer hund än min dalmatiner och pudlarna gör faktiskt.

Jag älskar ju valpar/unghundar och
tycker det är kul att ha en liten i huset igen som får det att bli lite
fart på mina äldre hundar. Han är på väg ut ur valpfasen nu helt klart.
Han har bitit oss blodiga, tuggat sönder
lite mattor och skosnören, dinglat i byxbenen och lämnat pölar samt
lite annat här och där. Som en typisk valp gör. Han går också valpkurs
och allmänlydnadskurs med sin matte då så det skriver jag inte om här då
han inte är min hund.

Här är en kort månadsvis uppsummering;

Januari

Vi startade grundkurs i agility med
Hippie = Isis. Det är hennes grej för det är roligt. Lydnad; då kan man
tycka att man vill gå hem istället, men när det är agility vare sig det
är att springa igenom slalomet, hoppa över
en serie med hinder eller tunnlar då blir man inte less. Isis fyllde
dessutom 5 hela år. En av våra instruktörer skrattade gott åt hennes
ålder när hon träffade oss för första gången. Det hade hon inte trott
utan hon trodde det var en unghund.

Februari: Kursade vidare med Isis

Mars: Kurs
i inlärnings- och belöningsteknik med Bente som jag glömt efternamnet
på. Mycket intressant och hon hade två meningar hon alltid hade med sig i
allt hon tränade:

Att vilja är inte samma som att ha lust.

Och Träning ger färdighet medan framgång kräver motivation.

En annan sak jag tog med mig är att
inlärning av beteende är inlärda muskelminnen. Och för en hund är inte
platsliggning samma som att ligga i korgen o sv just av den orsaken. Det
talar ju också för att positiv inlärning
borde vara mer effektivt eftersom hunden belönas för vad den gör rätt.
Finns så mycket intressant om detta.

Vi startade också en grundkurs i
agility med Alwex. Han var inte lika överförtjust som Isis från början
men har gått framåt hela tiden och verkar tycka att det är riktigt kul
nu.

Matte skaffade lite billig agilityhinder, däck och tunnel för att kunna träna lite hemma.

April:

Isis började fortsättningskursen i
slalom. Hon lärde sig alla hinder galant, bara vippen kvar att få till
helt och hållet. Alwex kursade vidare med sin grundträning. De är så
olika dessa två. Hippie är det fullt ös medvetslös
över medan Alwex är fokuserad på att gå dit jag styr, väldigt följsam
och jag kan skicka honom hur tokigt som helst på hinder han fattar det
ändå. Medan Isis inte riktigt förstår när jag försöker styra henne. Och
om jag bryter för att hon gör fel så blir det
lätt att hon vill gå av banan. Som hobbyn sa hon tycker inte om när det
blir fel.

Vi gjorde också BPH med Alwex. Ett
BPH som där han inte visade några aggressioner och mindre rädslor än en
genomsnittslig pudel. Däremot ville han inte leka först. Men på slutet
då gick det bra. Det ingår ju inte som ett
moment men vi fick prova att leka ändå för att se om hunden lagt på sig
något.

Maj:

Röntgen av Alwex höfter och
armbågar. Lika bra tyckte jag eftersom han tränar agility och det inte
är helt ovanligt att mellanpudlar har HD. Men resultatet blev HD A och
ED Ua. Alltså fria höfter och armbågar.

Juni:

Mattes finaste Ville fyllde 11 år. Bästaste spårhunden.

Juli:

Min rödtott fyllde hela 2 år.

Augusti:

Ett stycke Milou flyttade in hos oss. Han är en riktig liten filur. Av utseendet att döma acklimatiserade han sig fort.

September:

Isis fortsättningskurs slutade så
vi fortsatte vidare med nästa och ny instruktör. Det är bra att träna
för olika instruktörer för de ser olika saker och har även olika fokus.
Olika är alltså bra .

November: Vi
fick till en dalmatinerpromenad med 10 stycken deltagare om jag inte
minns fel. Vädret var bra inte alltför kallt och alltid lika kul att
träffa nya prickiga människor.

December

Vi kursade vidare med bägge
hundarna inom agility. Ville är som sagt var 11 år gammal så han får
träna lite lagom han med utan en massa hopp.

Månadens bästa var Alwex som
bestämde sig för att han var mogen att ta hela A- hindret! Jag har
bestämt att jag inte ska pressa honom utan han får ta balanshindren när
han är mogen han har fått gå upp på dem så mycket eller
lite han velat, vi har tränat kontaktfält. Och en decemberdag var han
redo så plötsligt händer det!