Den perfekta hunden

Dottern skaffade sig en nakenhund för drygt 1, 5 år sedan. En liten söt filur som kallas för Milou. Han är för det mesta en glad herre som inte gillar kyla, ganska naturligt om man är en nakenhund.

I oktober vaknade jag av att dottern ropade på mig med panik i rösten , hon trodde att hunden höll på att dö. Det gjorde han ju inte men han hade ett epilepsianfall, ett s k Grand mal när de blir medvetslösa och allt. Efteråt var han förvirrad och arg, det tog en stund innan han blev sig själv igen. Två gånger den dagen fick han det, så vi for till djursjukhuset där han blev undersökt med MR och ryggmärgsprover samt såklart blodprover os v för att hitta någon eventuell bakomliggande orsak. Det gjorde man inte så diagnosen blev ideopatisk epilepsi, d v s utan någon bakomliggande orsak.

Sedan dess har det varit täta besök hos neurologen för att försöka få till medicineringen.
Milou får oftast mer än ett anfall per dygn de gånger han får det, s k clusteranfall och det innebär en större risk för att de hamnar i Status Epileptikus d v s ett långvarigt anfall som är svårt att bryta.

Först sattes Fenemal in som i alla fall kortade ner anfallen och som även hade den effekten att han var sig själv direkt efter anfallen. Dosen har successivt ökats. Trots detta fick han anfall ca 1 ggr i veckan och ofta clusteranfall. Därför fick han ytterligare en medicin som skall ges direkt efter anfall för att bromsa ev fler. Den ska han dock inte stå på jämnt för då slutar den att ha effekt.

Vid senaste besöket i januari så kunde konstateras att Fenemalen är på maxdos så ytterligare en medicin sattes in som sedan också kommer att sakta ökas om det behövs.
Och just nu har det faktiskt gått 1, 5 vecka sedan han haft ett anfall så vi hoppas att det är medicineringen som ger resultat.

Epilepsi är ju en lite otäck sjukdom, i alla fall att se på. För hunden är det säkert obehagligt medan den har sitt anfall men resten av tiden är Milou som vilken glad hundpojke som helst. Och hundar lever ju i nuet så de går knappast runt och oroar sig för nästa anfall.

Efter att läst en del på nätet om hur andra människor resonerar så diskuterade vi om det att en del tycker att man ska avliva hundar med epilepsi. Som sagt han mår dåligt 15 sekunder en gång i veckan och resten av tiden är han en solstråle så varför skulle vi ta bort honom? Sedan att andra tycker annat får ju vara deras sak.

Jag skämtade med dottern och sade att det är ju tur att han kommit till oss som är vana vid måndagsexemplar.

Hon spände ögonen i mig och svarade:
_ För mig är han inte ett måndagsexemplar. För mig är han den perfekta hunden och det kommer han alltid att vara.

Jag tycker det är en helt underbar inställning till sin hund att älska den så villkorslöst och hon menar verkligen det hon säger; att han är den perfekta hunden för henne oavsett vad. Oavsett att han kommer att få medicineras resten av livet och få täta veterinärbesök. Oavsett vad han skulle ställa till med är han den perfekta hunden.

Ibland finns saker att lära av sina barn och detta är något jag gärna lär mig att bli bättre på. Att acceptera och älska en hund precis som den är oavsett ens egna ambitioner och att lyckas se det som är bra i den. Oavsett vad som händer. Oavsett om det inte blir som man själv önskade och drömde om när man hämtade hem sin nya valp. Varje valp förtjänar i alla fall att ha en ägare som ser på dem så.

2 thoughts on “Den perfekta hunden”

Leave a Reply to Uppfödaren Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *