Idag var det Isis tur att vandra bortom bergen. Ja det var väntat, vi visste att det vara hennes sista sommar, sista höst och sista jul men det är ändå en stor sorg. Och ju äldre jag själv blir desto jobbigare tycker jag att det blir att säga farväl till en hund. Jag vänjer mig inte.
Det sägs att man lär sig något av alla sina hundar. Isis lärde mig att vackert acceptera och älska sin hund som den är, även om det inte alls blev som jag hoppats först. Det allra bästa var också att hon fick mig att börja med agility. Vi var inte på något vis särskilt bra på det men så roligt vi hade under de åren. Och när Isis inte ville träna mer visade hon det tydligt så då slutade vi.
Jag tror att Ibbi-hunden , Hippie hunden och Bebis som du också kallades (först som valp men som fastnade för hela livet fast du egentligen var äldst under de flesta åren) nu springer bland skog och berg tillsammans med sötaste Freja igen i Matfors. Kanske badar ni i Ljungan och kanske tar du med dig Freja till dina älskade havsstränder här och havet som hon aldrig sett men säkert hade älskat. Spring fort och snabbt på unga, starka, friska ben, outtröttliga och lyckliga tillsammans igen. Du är i gott sällskap med er husse och alla andra fyrbenta som gått före dig.
