Nostalgitripp

Eftersom en av vår dator har havererat har sambon räddat det som räddas kan från diskarna. Och han hittade några gamla inscannade hundbilder från den tiden då man var tvungen att använda vanlig kamera som jag totalt glömt bort. När jag ser dem så är jag glad över teknikutvecklingen för jag minns hur man skickade in filmen på framkallning och väntade och väntade……och sedan fick man 75 % totalt misslyckade bilder och resterande 24 % halvbra och i bästa fall 1 % ok!

Håll till godo med lite hundhistorik av våra högt älskade änglahundar.

Vår allra första dalmatiner Cindy som flyttade in till mig med sambon 1985. Hon var förvisso valp men blev ändå mest husses hund. Hon skrattade inte utan hade ett mycket melodiskt ylande istället när hon blev glad. Hon älskade bilåkning konstigt nog för hela första året kräktes hon bara i bilen.

Jag minns så väl vår första utställning för Bertil Sted-Gren. Jag sprang åt fel håll med henne och Bertil förklarade tålmodigt att vi måste springa åt andra hållet annars skymde jag hunden för honom. Han var en väldigt vänlig herre för i kritiken stod det: “Väl framförd ungdom”. En tvåa blev det men när vi försökte senare igen så blev det röda band i alla fall!

När Cindy var dryga året fick hon en pudelherre till kompis.

Han hette Tarzan och var en lekfull och snäll herre. Med kuperad svans givetvis, då var det ju så det skulle vara men numera tycker jag det ser så fult ut med pudlar med kuperad svans. De är mycket finare i sin normallånga svans! Han var väldigt vig och klättrade i bokhyllor och liknande så det visslade.

Cindy levde tyvärr inte så länge, hon blev bara 4 år gammal för av okänd orsak slutade hennes njurar att fungera. Eftersom hon då drabbades av uremi så återstod bara avlivning annars hade hon dött en plågsam död.

Efter första chocken så ville vi givetvis ha en ny dalmatiner i vårt liv men det fanns knappt några dalmatinertikvalpar/kullar i Sverige då eftersom väldigt många tikar gått tomma. Vi fick tipset om att kennel Toot’s hade en kull och därefter flyttade Rigby in till oss.

(Ja detta är slutet på 80-talet då man skulle ha enorma glasögon*fniss*)

Rigby var våldsamt övertecknad så vi visste att det inte skulle bli någon utställningsstjärna. Men Rigby är den hund jag tycker har haft det bästa mentaliteten av alla jag haft, det fanns inget här i världen att vara rädd för. Glad och tillgänglig men hon kunde plocka fram skärpa också när det behövdes.
Vid ett tillfälle träffade vi på en berusad mindre välvårdad herre som nog var det mest hela tiden, ute i skogen. Rigby gick fram till honom och hälsade glatt och vänligt på honom sedan vände hon tillbaka till mig. Då höjde herrn rösten och skrek till mig att öh kärringdjävel det var en jävligt fin hund du har vad ska du ha för den. Han lät definitivt hotfull och otrevlig och Rigby tvärnitade ställde sig mittemellan oss och gurglade så håret reste sig i nacken på mig. Hon stod där utan att röra en fena och fokuserade på herrn men det syntes att tar du ett steg närmare…….Klokt nog försvann han i buskarna igen och Rigby var sitt vanliga glada jag igen resten av livet. Och jag hade hakan vid knäna för jag hade aldrig trott att Rigby skulle vara en så utmärkt livvakt.

Rigby och Tarzan

Hon skrattade så hela garnityret syntes, drack kaffe och stal värre än värst!

När Rigby sedan var fyra år gammal så blev det en Tootsare till i huset
nämligen Ronja som blev döpt av barnen efter Ronja rövardotter:
.
Ronja har alltid varit en väldigt “snäll” hund tur det eftersom hon fick växa upp med barnen och deras kompisar. I motsats till Rigby hade hon väldigt lite prickar. Och hon var leverbrun och jag måste erkänna att jag är mer förtjust i den leverbruna färgen. Men givetvis är hunden i sig viktigare än färgen.

Rigby och Ronja leker dragkamp!

Och sover i våningssäng också!

Med ett väldigt sött uttryck hon också! Ronja var förvisso min hund och fanns alltid där jag var.

Här syns det hur lite prickar hon har. Annars en dålig bild på henne som unghund eftersom hon var långtifrån högställd och tunn utan tvärtom en rejäl tik.

Och som i alla hundfamiljer så får de stackars barnen genomlida vissa trauman, såsom söndertuggade leksaker och piskande svansar i ansiktshöjd. Och de lär sig också att det gäller att vara rädd om sina godsaker……

Här gäller det att pinna på med klubban högt upp från de två förhoppningsfulla bakom….

Tarzan blev 10 år gammal, inte särskilt mycket för att vara en dvärgpudel. Efter honom kom då Tim som ju inte är en änglahund utan i god vigör vid fjorton års ålder ännu:

För snart femton år sedan såg han ut såhär!

Rigby och Ronja är ju borta sedan några år, de blev ganska gamla 12 och 13 år. Efter det tänkte jag faktiskt inte alls skaffa fler dalmatiner för ett tag, inte för att de varit jobbiga hundar utan tvärtom, det är två hundar jag tyckt har varit väldigt roliga att ha. Som tur är är det aldrig försent att ändra sig så nu har vi ju vår tredje tootsare i huset, Freja. Och fler prickar lär det bli om inte något oförutsett innträffar.

Slut på nostalgi jag har fler bilder men någon måtta får det vara.