I fredags kom den. Mirakelmedicinen som vi sätter vårt hopp till. Den ska Freja ta i två veckor sedan byter vi till en annan flaska som också är baserat på någon vin- variant (växten alltså) men med starkare koncentration. Ampelopsis är alltså vinbladssläktet, om det nu är korrekt att säga så.
Eftersom det är svårt att se förändringar när man hela tiden ser hunden varje dag så har jag försökt fotografera Freja för att sedan göra om det om en månad och se om det är någon skillnad.
Här ser man främst hennes skuldra som är gul och med bulor.
Huvud och nacke
Rygg och skuldror, som är gulstrimmiga.
Syns säkert inte särskilt bra på bloggen men sak samma.
Medicineringen är en halv cirkus i sig, jag jagar hunden som ska ha medicinen, men inte vill och blir själv jagad av den andra hunden som inte ska ha medicinen men vill ha den…….
Det är väldigt typiskt för Isis hon ska ha hon också, vad det än gäller. Pudlarna brukar jag droppa en droppe koksaltlösning i ögonen för att få bort det som fastnar i pälsen under ögonen. Då är hon där och trycker sig mellan och ska bli droppad i ögonen hon med och få höra hur duktig hon är.
När det gäller kloklippning har ju det varit en fördel jag klipper först Freja med Isis hängande på mig – för att hon vill få klorna klippta också. Sedan när hon väl får dem klippta är hon väldigt nöjd!
Hon, precis som alla hundar är en riktig personlighet, såhär gillar hon att ligga i soffan, på soffryggen med ändan stödd mot husses skuldror. Som tur är har hon en husse som inte störs av att ha 24 kilosklumpar runt halsen!
Relaterat till detta med homeopati då så är det positivt att höra att så många har goda erfarenheter av det, det låter bra.
Även om jag som sagt var har svårt att köpa det rakt av jag tror ju på sådant som kan bevisas via forskning och inte att vatten har minne o s v. men jag tror också på kunskap och erfarenhet så vi får se.
När det gäller kunskap och erfarenhet så tror jag ju också på det när det gäller uppfödning och avel. Jag tycker jag har försökt göra “rätt” d v s dalmatiner är en ras vi haft i 27 är, jag tycker jag alltså kan litegrann om rasen, jag har gått SKK:s uppfödarutbildning, lärt mig om genetik m m, försökt vara noga vid val av linjer och föräldradjur och ändå går allt “fel” och jag sitter med 0 “avelsdjur”.
(Givetvis är mina hundar väldigt mycket mer än bara så de är våra högt älskade familjemedlemmar också, det ena utesluter inte det andra.)
Medan katterna så hittade far och dotter en annons om helig birma, vi visste inte ett smacka om rasen olika linjer m m, åker och tittar på en leveransklar kull och såklart hem med en kattunge. Som vi sagt att vi gärna ville ha en för utställning. Det visade sig vara Belle som sedan blivit så bra man kan begära och på sin första utställning (som vi inte heller kunde ett smacka om) går till panelen, d v s BIS-final om man är hundmänniska.
Birma nr 2 skulle vara en honkatt även den för utställning men vi blev utvalda av ett stycke kattpojke istället som ju också utvecklats strålande väl på alla sätt. En ren slump!
Och nu har jag kommit på att det är klart att det blir så för jag har jobbat emot naturlagarna när det gäller hundarna men inte katterna. För det fick jag lära mig en gång i världen att allting strävar mot kaos och det ser man ju hemma att det är så. Jag menar det blir aldrig städat av sig själv men det stökas ner per automatik, i blomrabatterna frodas allt utom det som ska växa där och så vidare……..
Så nästa gång ska jag satsa på kaosavel och först slumpa fram vilken ras jag ska ha, sedan slumpa fram uppfödare, slumpa valp och när den vuxit upp så slumpar man fram en lämplig avelspartner. Då jobbar man ju med naturen och inte emot den eller?
Skämt å sido så vet jag att våra katter blivit så lyckade beror på att bakom ligger en massa kunskap och ett målmedvetet långvarigt avelsarbete – utan kaosinslag. Precis som det varit med hundarna också. Men att de katterna sedan hamnade hos oss är en slump! Som vi är glada över!
