Den växande hunden II

Då fortsätter jag på förra inläggets tema d v s föreläsningen av Ole Frykman om den växande hunden.

Här finns många bra bilder på skelett som kan göra det lite lättare att hänga med även om det är människans skelett men det är samma principer som för hundar.

Osteochondros:

Grundläggande orsak:

I moderlivet består alla skelettdelar bara av brosk till att börja med, i slutet utvecklas även ben och tillväxtzonerna där längtillväxten sker via ledbroskets tillväxt. Vid 10-11 månaders ålder sluts tillväxtzonerna, hunden är färdigvuxen.

I tillväxtzonerna bildas i änderna nytt brosk därunder sker en mineralisering av brosket så benet följer med upp efter brosket. Det är där det kan gå galet, för tillväxten av brosk och ben måste ske i takt annars blir det en tillväxtrubbning!

Osteochondros är en störning i benbildningen, brosket växer men benbildningen hinner inte med. I ledytan eller tillväxtbrosket bildas då en begynnande defekt som inte syns på röntgen. Osteochondros startar vid 1-2 månaders ålder! Hunden får “tjockt brosk. Detta är ett problem eftersom brosk saknar blodförsörjning, all nutrition sker via ledväskan som trycks ner i brosket i samband med kompression (alltså rörelse/belastning av leden)

Vid för tjockt brosk när inte ledväskan ända ner och då blir det nekros (vävnadsdöd) i djupa brosklager. Men än så länge är hunden helt symtomfri och detta kan inte upptäckas på röntgen. När brosket till slut brister vid de skadade delarna får hunden symtom.

Alltså nekros+belastning ger sprickbildning i ledbroskytan. En inflammation i leden uppstår då på 1-2 timmar! Första sprickbildningen och därmed symtomen, sker oftast vid 6-7 månader ålder. Ju tidigare behandling desto bättre prognos. Osteochondros utvecklas vanligen inte hos hundar under 20 kg. Hanar oftare än tikar av samma orsak som paneostiten, de har i vissa faser snabbare tillväxt än tikar, förhållandet är ca 2:1. Och Osteochondros är rasbundet förekommer ofta i vissa raser sällan i andra.

Osteochondros kan leda till kroniska inflammationer. Som orsakar lindrig fibrillering, d v s ledytorna ser luddiga ut eftersom byggmaterialet i brosket lossnar. Vid kraftig inflammation löses det helt upp. Så en obehandlad osteochondros leder till att brosket släpper och benytorna blottas. I leden innebär det att ben ligger mot ben och då är det försent, det kan aldrig läka och måste alltså undvikas.

Ej upptäckt Osteoch är en av de vanligaste orsakerna till artros hos äldre hundar, även om andra orsaker också finns. Att ha artros är som att leden går med sten i skon. Ofta är det hundar som varit halta som unghundar och blivit “bättre” sedan, i de flesta fall på bägge sidorna. Den enda lösningen är att operera hunden för de lösa broskbitarna måste bort och ny frisk vävnad skrapas fram så utläkning kan ske.

Atros/osteochondros ger bekymmer främst i fyra leder även om det kan finnas i alla. :

Armbågsleden är en av de mest artrosdrabbade lederna. Även här gäller att är mycket av brosket borta kan det aldrig läkas.

Knäleden s k boxerartros beror av osteochondros i knäleden. Syns inte på röntgen. Finns även i andra raser.

Hasled och bogled.

Ett typfall beskrevs:

En unghund med symtom utan att röntgen visar något, Hundne har 1-2 graders hälta (i en skala där 5 är blockhälta) sedan 4 veckor, Ömmar på insidan av ledspalten i benen. Hältan ökar vid böjprov och då utför man en artroskopi och hittar en lös broskbit. Dessa syns inte på röntgen!

Symtomet på osteochondoros är bara hälta! Även om hunden är friröntgad kan hunden ha osteochondros. Många dysplasier är för den delen också relaterade till osteochondros.

Och som sagt ju tidigare diagnos och behandling- ju bättre prognos.

Prematur (för tidig) slutning av tillväxtzoner:

Mest frambenen. Radius och ulna, d v s de två rörbenen i underamen växer olika fort och ger skevhet i benet.

Orsakerna är främst konstitutionella- främst är chondrodystrofa raser (tax, basset m m) disponerade för detta

Kan också orsakas av skada på tillväxtzonen.

Om det inte åtgärdas uppstår det en nivåskillnaden i armbågsleden p g a de olika längderna på radius och ulna, som ger artros. Behandlingen består av att den kortare leden kapas under armbågsleden.

Ett mycket trist typfall beskrevs där en basset kommit in för detta 3 månader gammal. Ena frambenet opererades och tid bokades för nästa. Tyvärr hade uppfödaren läxat upp hundägaren mycket hårt och förklarat att det var typisk “bassethälta” som går över av sig själv. Hunden återkom vid 1 års ålder. Det opererade benet var rakt och fint medan det som lämnats utan åtgärd var som ett mycket skevt rokokoben. Hunden fick avlivas eftersom som det var för sent att åtgärdas. Bassethälta är en annan myt som behöver avlivas och kunskap är viktigt när det gäller tillväxtproblem.

Sådant händer i uppfödningen även hos den bäste men det viktiga är att det snabbt åtgärdas!

Höftledsdysplasi:

Definitionen är en felaktig utveckling av leden som ger varierande grad av slapphet i leden. HD är ärftligt och är ett utvecklingsbetingat tillstånd spm resulterar i en subluxation (slapphet i leden) som i sin tur orsakar kronisk inflammation. När en hund har HD har alltså lårbenshuvudet inte kontakt med ledskålen.

Prevalensen varierar enligt en amerikansk undersökning har Borzoi endast 0,9 % HD medan St Bernhard har 47 % HD. Hd drabbar sällan hundar under 11-12 kg. Det är den vanligaste ortopediska hundsjukdommen.

Redan vid 6 månaders ålder kan HD fastställas via röntgen. Men det är inte samma sak som en “klinisk” diagnos.

Orsaken är multifunktionell:

genetiska orsaker, kroppsstorlek, tillväxthastighet samt utfodring samverkar.

Har hunden hög genetisk disposition och ges ett foder med högt energiinnehåll så är det hög sannolikhet att hunden utvecklar HD.

Har hunden hög genetisk disposition men en låg energigiva minskar sannolikheten även om den inte försvinner. Och låg genetisk disposition samt låg energigiva ger ju liten sannolikhet för HD. Utfodringen i sig själv kan inte skapa HD om inte arvsanlagen finns!

Ledslappheten ger alltså dysplasi som senare leder till osteoartros.

HD har en ärftlig bakgrund, nedärvs polygent d v s flera gener i samverkan. Och detta innebär skillnad mellan fenotyp och genotyp d v s det du ser är inte alltid vad som nedärvs. Genotyp är vad som finns i generna medan fenotyp (det du ser) är utfallet då gener och miljö samverkat.

Enligt en amerikansk undersökning av raser som är HD belastade blir utfallet vid parning mellan:

normal x normal förälder = 25 % HD och 75% normala.

normal x HD = 50% HD och 50% normala

HD x HD = 75% HD och 25% normala

HD utvecklas under tillväxtfasen, alla valpar har normala höftleder vid födseln.

HD:n utveckla sunder de 6 första månaderna

HD:n påverkas av tillväxthastighet och kroppsvikt.

Övervikt ska undvikas på valpar och växande unghundar, valpen ska vara slank. detta minskar risken för sjukdomsutveckling, gäller för alla tillväxtstörningar!

Kan en hunds höftleder bli bättre ju äldre hunden blir?

Det finns HD belastade hundar som har en hälta som kulminerar vid 6 månaders ålder, därefter blir den mindre halt för att börja halta igen vid ca 2 års ålder. Denna skenbara förbättring beror av att kroppen anpassat sig.

Inflammationen (p g a höftledens glapp) ger en tjock ledkapsel (vid ca 6 månaders ålder) som leder till att artros utvecklas, sjukt ledbrosk och slutligen osteoartros då hunden börjar halta igen.

Diagnosen ställs ju med palpation och givetvis rtg. Intressant var också att höra om olika avläsningsmetoder och den kritik som finns men det hoppar jag över.

När det gäller olika typer av sedering så ger plegicil en avslappnad skalle men hunden har fortfarande muskeltonus (muskelspänning).

Medan Dormitor ger avlappnad skalle och avslappnade muskler. Plegicil kan därför ge ett “bättre” röntgenresultat men det är väl de slappa lederna vi vill se och inte få ett så bra resultat som möjligt? Bara genom öppenhet och ärlighet kan man komma någon vart med bekämpningsprogrammen.

Då undrade jag på hur han såg på detta med att hundar med t e x C-höfter röntgades om och nästa gång var de fria? Han berättade om en och samma hund som han röntgat (inte för avläsning på SKK) som hade A-höfter på ena bilden och D-nästa gång. Han menade på att beroende av hur man håller kan alltså en dålig höft se mycket bättre ut.

Min egen personliga tolkning är alltså att om en hund fått en avläsning som tyder på HD så är det nog det som är sant! Man kan nog inte få en bra höft att se luxerad ut.

Jag frågade ockso om det var sant att små hundar inte “plågades” av HD om de nu fick det. Det är inte heller sant, utvecklingen till en smärtande inflammation är likadan.

Men det kanske inte småhundar visar smärtan lika tydligt på grund av “lättare” kropp, min egen reflektion.

Så bekämpningsprogrammen är bra och avläsarna ska inte heller misstros även om undersökningsmetoderna ger orsak till olika tolkningar ibland.

Behandlingen är antingen konservativ/kirurgisk. Viktigt är en bra muskeluppbuggnad som ger bra stabilitet!

Patellaluxation är också en tillväxtstörning som medför att knskålen hoppar ur led. Den kan bero av flera saker t e x deformation av lårbenet som gör att linjen mellan sträckarmusklerna från lår t underben inte längre är rak.

Patellaluxation är ärftligt, sannolikt polygen men man vet inte säkert hur arvsgången är.Det viktiga här är behandlingsplaneringen, hur det ska åtgärdas beroende av vad som orsakar luxationen. Viktigt är också att det åtgärdas så snart som möjligt, man ska inte vänta eftersom varje urhoppning av knäskålen orsakar slitage på kammen/patella. Det kan göra att det inte går att åtgärda detta. Oftast görs en temporär fixering på valpar och om det behövs görs sedan en slutgiltig i vuxen ålder. Men vänta inte!

Så till det mest intressanta?

Hur gör man för att förhindra tillväxtstörningar?

Det går inte att förhindra helt!

Givetvis krävs avelshygieniska åtgärder och att uppfödare är ärliga och uppriktiga när det dyker upp problem och om sitt avelsmaterial.

När det gäller miljöfaktorer så är det främst fodret och då den energi som finns i det som har störst betydelse!

Och givetvis om det finns ett genetiskt arv för snabbvuxenhet eller inte!

Man ska alltså ha en anpassad valp och unghundmotion, där de får röra sig fritt på ett normalt sätt men inte tränas.

Man ska ge hunden ett väl sammansatt foder! Felaktiga sammansättningar som t e x alltför mycket kalcium (stora mängder alltså) orsakar snedvuxna ben.

Man ska undvika övervikt hos valpar då detta innebär att de får för mycket energi som kan driva på snabbvuxenhet om dispositionen finns. Valpar/unghundar ska vara slanka.

Och givetvis är det genetiska urvalet i aveln viktigt!

Här fick jag en liten tankeställare eftersom jag levt efter devisen att valpar/unghundar ska ha lite hull, för att kunna bygga muskler. Fast den enda hund som har haft ledbesvär är Tim som har patellaluxation. Men det beror väl förmodligen också på att de inte har haft anlagen för det. Och det kanske inte skadar att ha slanka valpar/hundar. Freja (och benranglet Ville före henne), har skött den saken själv eftersom hon inte äter så mycket att hon blir tjock.

Värt att fundera på i alla fall!

Sedan gick han över till att tala om mat och är någon intresserad råder jag er att läsa hundmatsboken. Det enda jag inte tyckte om var att han sade att det är så svårt att få en korrekt foderstat för valpar/växande hundar baserat på hemlagad mat.

Det är det inte för i hundmatsboken finns recept för alla hundåldrar och storlekar och AM Hammarlunds recept bygger också på den så kallade NRC normen-man är ju inte tvungen att sitta och räkna själv på allt, andra har ju gjort det åt en redan!

NRC normen talar om vilka mängder en hund behöver dagligen av olika ämnen, det är vad seriösa hundmatsfabrikanter går efter och vad man själv bör försöka uppfylla även med hemlagad hundmat.

Så har ni möjlighet att lyssna på denna herre gör det! En jätteintressant och givande kväll.

Härnäst blir det en föreläsning om tiken från parning till valpning av en fertilitetsspecialist i april! Och en avelsföreläsning.