Idag tog vi oss en tur till en av Sveriges få kända vulkaner nämligen Alnön i Sundsvall.
Bron är/var dessutom känd som Sundsvalls “populäraste” självmordsplats men numera har den extra högt stängsel och kameraövervakning, för att hinna förhindra sådant.

Vi skulle dock inte leta efter unika bergarter som hela Alnön kryllar av utan se på tre andra juveler. Vi åkte dit för att titta på en av tre små raringar en sköldpaddsfärgad Birmahona. Men nu var det som så att vi blev utvalda av den enda hankatten i kullen en cremefärgad gosse som var supersocial och glatt lekte i mitt knä och sedan somnade där.

Lille Birk Borkasson med moder.

Han passade in i alla knän men jag tror han hittade sin rätta plats i livet på husses mage, läs texten under katten:
Men eftersom det är dotterns katt fick hon givetvis bestämma och det blir lille Birk som flyttar in hos oss om inte fullt två månader.
Mor och son igen.
Han ser ut som en liten polarräv eller en vit Bumbibjörn.

Så det blir inte alltid som man tänkt sig.

Sedan har det hänt tråkiga saker också Ville förvandlades till en pitbullpudel igår på vår skogspromenad och stack och anföll helt oprovocerat en annan pudel på vår kvällspromenad. Husse till den hunden hann tack och lov få fast Ville i nackskinnet, annars vete tusan hur det slutat, nu blev det inget blodvite. Men ändå så tråkigt att något sådant händer.

Jag har ju hundarna lösa på vägar och stigar även på sommaren just för att de har sådan lydnad att de kommer på inkallning håller sig nära och inte får rusa ut i skogen, där diverse vilt/ungar kan ligga. Nu var det ju inte vilt utan en annan hund men där är det samma sak. Han brukar lyda oavsett och har inte visat så kort stubin förut. Så nu blir det koppel/lina hela tiden för herrn tills han är ordentligt utredd.

Jag beställde direkt tid hos veterinär eftersom jag tänkte att det är sannolikt att han har ont när han gör sådant allvarligt helt oväntat. Och givetvis kontaktat hundpsykologen som vi kursat hos och hon trodde också spontant att det är något fysiskt fel eftersom hon ju jobbat med oss och vet hur han är i normalfallet. Och han är för gammal för att börja “kaxa upp sig” nu. Plus att han inte haft problem med några trauman med andra hundar heller.

Men vi ska också träffa henne och en av hennes språksäkra herrar för att se hur han beter sig då. Han har ju samtidigt varit helt lugn i koppel trots att vi träffat på hundar som gjort utfall mot oss när vi passerat nu i veckan-när koppel ju borde vara sämsta läget.

Och idag hade vi tre andra pudlar här varav två herrar som vi efter att kollat av Villes språk/humör försiktigt släppte ihop. Och det gick fint lite normalt grumsande från herrarna utan några verkliga avsikter när det blev för närgånget. Så uppenbart har han bra och dåliga dagar just nu! Ibland är det synd att de inte kan tala. Men jag tror vår duktiga veterinär lär hitta om han har ont någonstans.

Tur att det finns kvalificerad hjälp att få både fysiskt och beteendemässigt även för hundar, eller rättare sagt hundägare.