Största spårhunden

Igår var det viltspårkurs med herr Vilhelm. Alldeles lagom spårväder då det det var kallt (hade småregnat under dagen) och mulet.

Först fick vi börja med att lägga varsitt spår ganska kort bara för att se hur de arbetar. Och första gången använde vi bara blod, med leksak som spårlsut, sedan blir det klövar för den som vill. Det finns som vanligt många olika sätt att göra saker på.

Så Ville fick ett rakt 100 metersspår men jag tyckte det skulle bli intressant att se vad han spårade då han aldrig gått ett rent blodspår utan alltid med både blod och skank. Så jag droppade blod på en stock jag passerade över för att kunna se om det var det han gick på.Snitslar (av toapapper) använde vi mest för vår egen skull så vi inte ska behöva fundera på om hunden är på rätt spår eller inte.

Sedan blev det 50 minuters fika och så fick hundarna gå spåren en och en och så tittar vi på varandras spår också för att man lär sig av det också.

Här är en av deltagarna en sheltie inför spårstart.
Innan hundarna får starta spåret ska de vara lugna och samlade inte en massa flams . Och en del hundar var lite förvirrade om vad de skulle göra medan andra fattade direkt. Men med lite hjälp gick det bra för alla.

Spårstart, lugnt och sansat ut i spåret.

Även på fritiden använder vi gärna näsan, som alla hundar.

Ville Spårhund visste ju att vi skulle spåra redan innan start och var laddad som vanligt inför det. Han tog spåret och for iväg efter det koncentrerad som bara den. Han gillar personspår också men är ännu mer taggad på blodspår, det syns. Och när vi kom till stocken duttade han nosen nogsamt mot fläcken, så visst är det blodet han går på.
Och när vi kom fram till Ankan Anki som var spårslut struntade han högaktningsfullt i henne, han vill bara spåra. Stackaren blev besviken när selen åkte av för honom är det en bestraffning att komma till spårslutet.

Lekinvit till mig under vår långpromenad idag.

Men för första gången så är det positivt med en hund som tycker att spårandet i sig är största belöningen. För när det gäller viltspår passar det perfekt, att det är det som är motivationen och inte spårslutet, enligt instruktören. I alla fall när det är en hund som tycker att det är så vansinnigt roligt att spåra.

När det gäller personspår så måste man ju lära hunden att ta apporter (om man nu ska tävla) så då är det ju en nackdel med en hund som låser så i spåret. Men som sagt här är det bra! Så det verkar som att vi hittat en till grej som passar Ville särskilt bra.

Nästa gång ska han få gå två svårare spår så att han också får lite utmaningar, kul med en kurs som anpassas för varje hunds nivå. Så han var största spårhunden igår (sedan behöver vi ju inte låtsas om att han redan spårat en hel del hemma om än inte särskilt mycket blodspår.) Skämt å sido har Ville alltid varit en spårbegåvning, mest av alla hundar jag haft. Men jag tycker det gör det så roligt att han uppenbart tycker det här är så kul!

Idag gick vi ner till älven och Freja roade sig som vanligt i vattnet.

Hon ser allt lite förryckt ut.

På lördag blir det en inoffare för lilla damen så givetvis hoppas jag på o-regn, och en trevlig dag!