Det är sällan något går på räls här i livet. Det gäller också för hundar. När jag skaffade första hunden så fanns inte en tanke på att det skulle vara något som kunde gå fel. Numera är jag väldigt väl medveten om hur mycket som kan gå fel trots att all världens goda intentioner.
Med Helga , min stora stiliga dalmatinerdam är väldigt mycket rätt. Hon har ett underbart temperament, är framåt, social och glad i folk , vilket de flesta hundmänniskor (och veterinärer speciellt) uppskattar. Sedan kan säkert en del vara lite mindre förtjust i att hon är en aning påträngande, men jag älskar det.
Hon är verkligen träningsvillig och träningsbar med uthållighet och vilja att arbeta. Det mesta vi provat på har hon gillat, alltifrån spår, rallylydnad, utställningsträning och inte minst agility. Hon verkar verkligen älska det.
Men mina stiliga Helga som har en underbar sviktande trav, som flyter fram så lätt och som elegant springer i vansinnesfart över markerna mellan varven (och även på agilitybanan) hade leder som inte är vad man hoppas. Fram har hon ED 1 på ett ben = lindriga benpålagringar och bak en C-höft.
Det var inga roliga besked för jag hade ju hoppats på att få fler Helgor här i världen med hennes temperament och sätt. Men vad jag faktiskt tyckte var mest jobbigt var att vi inte skulle kunna fortsätta med vår agility, främst med tanke på armbågen då. Vi har bara tränat på nybörjarnivå med låga höjder och korta banor än så länge så det är inte en så stor belastning för en hund. men med tiden blir det ju mer påfrestande.
Läser man på kan särskilt armbågsdysplasi vara väldigt begränsande för en hund. Men jag ville veta hur pass påverkad min hund är av att ha dysplasier både fram och bak och om man kan göra något för att hålla hunden i så bra trim som möjligt med hänsyn till detta och vad jag kan göra med henne och vad jag bör undvika.
Sagt och gjort vi for iväg till en hundsjukgymnast (ja det är en i grunden utbildad sjukgymnast för människor som sedan läst på hundfysioterapi också) Hon konstaterade att Helga har full rörlighet i alla leder men har mindre muskulatur på bakbenet på den sidan där hon har C-höften. Vilket är ett tecken på att hon snedbelastar kroppen och det kan ge problem i framtiden. Jag fick övningar för att stärka de skelettnära musklerna med fokus på hennes ledstatus då. Det är viktigt att hon har bra muskler fram för att de ska vara stötdämpande för frambenen och viktigt att få hennes bakbensmuskulatur i samma skick på benen, så vi fick några specialövningar för att hon ska belasta vänster ben mer på ett bra sätt.
Jag fick också veta hur jag ska kolla rörligheten fram så att jag själv kan reagera på om det blir motstånd i armbågen..
De var alldeles begeistrade i Helga för övrigt och tyckte att hon var en så fantastiskt trevlig dalmatiner och det syntes verkligen på dem att de menade det, inte bara en “vara trevlig mot kunden” -attityd. Det berömmet får Helgas uppfödare ta till sig då kullsyskonen generellt är väldigt trevliga hundar!
De tyckte också hon var i väldigt bra trim, viktmässigt och muskulärt för övrigt, det tar jag till mig av 🙂
Sedan resonerade vi om vad jag vågar göra eller inte med henne. Jag ska undvika explosiva saker som okontrollerade hopp upp i luften efter kastade saker, explosiva tokrusningar, särskilt utan uppvärmning.
Jag fick grönt kort för agility under förutsättning att jag alltid, alltid tränar hennes skelettnära muskler dagligen helst (det räcker med 5 minuter så det är inte särskilt svårt) Och att jag bara hoppar låga hinder med henne när jag tränar. Agility är en sport med stor risk för skador, det får man alltid ha i huvudet. Och det är alltid viktigt att värma upp, för Helga är det extra viktigt att värma upp noga och att hon inte blir kall sedan under träning.
Jag hade haft funderingar på barmarksdrag men det tyckte hon inte jag skulle göra med Helga, i så fall vänta några år för att se hur hennes ledstatus utvecklat sig, det belastar ju framdelen väldigt mycket. Jag tycker själv att jag behöver inte köra med två belastande sporter, att vi kan fortsätta med agilityn är tillräckligt mycket oväntad bonus för mig.
Sedan finns säkert olika skolor kring detta någon annan hade kanske avrått från agility o s v. Men jag känner mig trygg med att denna människa känt på Helga och med sina kunskaper yttrar sig utifrån det. Sedan finns inga garantier alls för hur det utvecklar sig i framtiden, det vet jag också.
Så sett i det stora, trots att det inte blir helt som jag hoppats på är jag glad över min härliga Helgahund och över att vi kan fortsätta med vår favoritsport tills vidare. Den hund man lever med i vardagen, den mentalitet de har är ändå det viktigaste av allt. Alltid.
Några tankar jag också har kring detta som faktiskt är nytt för mig då jag aldrig haft en hund med C-höfter eller benpålagringar är att jag relativt ofta hör att hundar inte är påverkade av c-höfter. Uppenbart blir de påverkade även av en C-höft men jag som ägare kanske inte märker det förrän när hunden är äldre. Och kanske inte ens kopplar det till HD-statusen. Helga är ju bara över året man har uppenbart redan lastat över vikten på höger sida. Hade hon gått så i några år till hade det nog funnits risk för diverse problem relaterat till detta. Det gör det ju väl värt för mig som vanlig hundägare att kolla upp lederna hos min hund för då finns ju chans att hålla den i ett sådant skick med riktade övningar att de förhoppningsvis slipper problem. Extra viktigt såklart för mig som är aktiv med en belastande sport.
Även hennes armbågsled blir ju förhoppningsvis hjälpt av träningen för framdelen så hon slipper känna av sina pålagringar.
En annan reflektion är att det inom min ras, dalmatiner är alldeles för få hundar som röntgas. Generell när det gäller HD röntgar i alla fall uppfödarna för det men när det gäller armbågar avstår man ofta från det. Jag undrar varför man inte tycker det är lika viktigt, OCD som kräver operation av hundarna med mera förekommer i rasen och det är ju en av orsakerna till ED. Hundarna bär ju 60 % av sin vikt med framdelen och diagnosen ED innebär ju faktiskt att man redan har en skadad led i motsats till HD som inte behöver innebära det, så länge det inte finns pålagringar.
Jag är mycket mer bekymrad över utvecklingen i framtiden för Helgas armbåge än höften. Och ED är ärftligt som HD även om såklart miljö spelar in i hur arvsanlagen visar sig. Jag hoppas verkligen fler röntgar för bägge sakerna så att man få en bättre bild över hur det ser ut i rasen och för att säkrare kunna göra bra val när det gäller att avla med hänsyn till leder. Visst kan man kanske tycka att en etta på armbågen inte behöver vara hela världen på en sällskapshund och samma med C-höfter men sett ur synvinkeln att man faktiskt måste avla med tanke på vad som gynnar hunden och som är en sund konstruktion är det ju givet i min lilla värld att man strävar efter att uppnå bra ledstatus i sin avel. Och ju fler som röntgar desto lättare kan man uppnå det. För en hund med C-höfter kan vara ett bra val att avla på om resten av familjen har A, likväl som en enda A-höft i en kull med bara C och B för övrigt förmodligen inte nedärver särskilt bra höfter. Men det kan man inte veta om det bara finns ett resultat på denna A-höft i kullen. Och en hund måste ju ha en konstruktion som gör att den klarar av mer än att bara vara en promenadlimpa.
Sedan händer saker ändå på resans gång som man inte räknat med. Och bara för att vara tydlig är detta absolut inte något klander av Helgas uppfödare som verkligen jobbar för att avla med fokus på hälsa och bra mentalitet och som är mån om sina hundar och valpköpare. Men sedan går inte alltid allt på räls och alla valpar-eller kullar- blir inte alltid som man hoppats på och hade ambitioner om. Jag skulle alla dagar i veckan rekommendera valpköpare att vända sig till den kenneln. Jag hoppas att jag längre fram kanske kan få ha fler hundar med det kennelnamnet i min ägo själv; det får visa sig i framtiden 🙂
