Att en hund är en besvikelse för en verkar vara något som är lite tabubelagt att tala om. Orsakerna är säkert många; dels upplevs det säkert som kritik av den som fött upp hunden och dels får man ju ofta höra att en hund är vad man gör den till alltså måste det vara att man som ägare är totalt misslyckad.
Fast en hund blir vad den har genetiska förutsättningar till i den miljö som den lever i så det är varken det ena eller det andra bara.

Inte perfekt men så bra ändå.

Jag har haft flera hundar som i någon bemärkelse varit en besvikelse för mig ur avelssynpunkt. Isis är en sådan. Jag hade stora förhoppningar om att få en exteriört bra svarttecknad tik som jag kunde ställa ut och vinna placeringar med och som jag kunde ha som avelstik. Så blev det inte.

Isis som älskar kontaktfält

Jag fick en karpryggad hund som tåar in fram och är hastrång bak i rörelse. Som inte gillar främmande människor ett dugg, särskilt inte om de ska kladda på henne. Inte ett utställningsämne och inte ett avelsämne.
Så hon var en besvikelse. Trots att jag tyckte jag gjort allting “rätt” d v s miljötränat henne, vi bodde i tätort så det var inte svårt, gått valpkurser och unghundskurser m m så gillar hon inte främmande människor. Hon är bara inte en social hund. Jag har även gått flera utställningskurser med henne och tränat, tränat ,tränat på olika sätt. Men hon gillar fortsatt inte främmande människor med få undantag. Vilket även konstaterades av den som höll i kurserna. Och med tanke på att hon inte är superbra exteriört så var det väl inte den största katastrofen. Även om hon fortsatt inte vill bli kladdad på är hon väl socialiserad på det viset att man kan ha med henne i alla miljöer, det är helt ok och hon gillar att följa med oss på alla möjliga utflykter. Så länge vi ser till att folk låter henne vara.

Helga på min hemmamodifierade vipp

Jag funderade faktiskt ett tag på att avla på henne ändå men kom fram till att jag verkligen inte vill ha fler hundar som henne. Och jag kunde inte heller se att hon skulle tillföra särskilt mycket till rasen. Så då är det nog bäst att låta bli.

Men vad gör man då om den hunden man skaffat är en besvikelse? Den kanske är allergisk, den kanske inte går att tävla med i den hundsport jag önskat, den är mycket livligare och jobbigare än jag tänkt mig o s v, o s v.

Det är ganska enkelt. Antingen omplacerar man hunden eller gillar läget och försöker hantera det så bra som möjligt. Hunden har inte bett att få komma till mig utan jag har valt att ta hem den. Om jag inte kan låta bli att gräma mig och känna mig besviken och irriterad varje gång jag ser på hunden så är det nog bäst att placera om den. Om man är uppfödare så har de flesta inte möjligheter att spara på hundar som inte kan gå i avel och därför blir sådana hundar oftast omplacerade. Ur det perspektivet är jag inte smart som uppfödare jag har svårt för att göra mig av med hundar som jag haft ett tag. Det är också orsaken till att jag under 10 års tid hela tiden fått skjuta upp mina planer på att starta med uppfödning. Att jag valt att behålla hundar som inte håller för avel.

Bägge dalmatinerdamerna uppskattar att träna. Så olika men ändå finns det saker som är så lika.

Vad som är ganska så meningslöst är att börja fördela skuld. Att börja skylla på uppfödaren eller vice versa på ägaren. Alla valpar i en kull blir inte bra oavsett ambitionerna hos uppfödaren. Och ibland kanske man inte heller varit tydlig med sina förväntningar, kanske inte ens för sig själv, för att man inte vet vad man vill . Som när man skaffar första hunden, det kan inte vara lätt att veta vad man egentligen vill få ut av sitt hundägarskap.

Ännu sämre är att göra hunden ansvarig för ens besvikelse om en eller alla tävlingar går dåligt, om den måste behandlas för en sjukdom eller liknande saker. Eller som i mitt fall att jag inte kan ställa ut hunden eller tävla i hundsporter. Att hunden blir svårtränad i miljöer med mycket folk, då hon störs ut av det. Hon väljer inte att vara sådan för att djäklas med mig utan det är bara så det är, hon kan inte bättre och jag kan inte heller träna henne bättre. Och då får jag gilla det läget. För en hund består ju inte bara av negativa egenskaper utan också av positiva egenskaper. Varje hund är unik och då får man försöka förvalta den hunden utifrån bästa förmåga. Jag behåller inte en hund som jag bara “står ut med” , den sortens martyrskap gynnar nog inte hunden. Man är ett team som ska fungera ihop, ägare och hund. Och man lär sig något av varje hund man har.

Isis är också en högt älskad hund även om hon var en besvikelse i vissa avseenden för mig. Hon älskar att träna allt möjligt på hemmaplan och få beröm och känna sig duktig så då gör vi det. Hon älskade också att träna agility så då gjorde vi det. Hon älskar skogspromenader och promenader vid stranden så då gör vi det. Hon älskar att sova tätt, tätt bredvid en under täcket så då får hon göra det. Hon är bra på att umgås med andra hundar och hon älskar de människor hon känner och har godkänt och umgås gärna med dem. Jag ser en vackert tecknad hund med ett jättesött ansikte som ofta visar upp ett dalmatinerflin och vingmutteröron. Det finns inga perfekta hundar och visst måste man få känna sig besviken när det inte blir som man hoppats och drömt om men sedan får man faktiskt gilla läget och ta hand om och se den hunden man har. Eller göra den den tjänsten att hitta ett nytt hem där den kan bli uppskattad som den är. För hundens skull.