Som jag har skrivit om förr så anses dalmatiner vara svårttränade hundar.
Jag har bara pudel att jämföra med och tycker inte det är en gigantisk skillnad, för övrigt har jag ingen egen erfarenhet mer än att vi kursar med andra hundar och hundraser. Så jag skulle säga att det är som med alla andra raser mest beroende av individ. Helga är inte svårare att träna än de andra hundarna i våra kursgrupper t ex. Hade det varit gammaldags brukshundsträning där man går 10 minuter fot i cirkel efter varandra hade det nog varit värre 🙂

Jag skulle inte heller satsa på dalmatiner om det allra, allra viktigaste för mig är att uppnå SM i någon gren (utom drag.) I de flesta grenar dominerar ju BC på de nivåerna och det är inte en ras jag själv skulle vilja ha. Å andra sidan är inte heller SM något jag satsar på. Egentligen så satsar jag inte på tävling huvudsakligen heller men tycker det är kul, en krydda i tillvaron helt enkelt. Det viktigaste för mig är att träna och ha kul och ha en hund som också tycker det är kul.

Helga tränar hoppteknik



Med det sagt så går det visst att träna och tävla med sina dalmatiner i de flesta grenar med framgång och att ta titlar. Som för alla raser kommer inget gratis utan då får man ju träna. Verkligen satsa på att träna för resultaten beror på den träningen man lägger ner. Och sedan såklart din hunds personlighet och hur bra just du är på att träna den specifika hunden du har.

Var börjar man då om man vill kunna träna och tävla med sin dalmatiner?
Jag kan börja med att säga att jag inte har tävlat något särskilt med mina däremot har jag tränat mer eller mindre med alla jag har haft i över 30 år, så jag är ingen guru i dessa sammanhang alls, och inte heller en skicklig, framgångsrik hundtränare, nedtyngd av medaljer. Utan bara vanlig hundägare med träningsintresse.

Helga testar A-hindret första gången.

Ja; nummer ett är att försöka skaffa rätt individ. Det finns forskning som påvisar att hundar som är sociala, positiva, aktiv, trygga och med stor leklust är enklare att träna helt enkelt. Det finns också forskning som påvisar att uppfödning som främst siktar på utställning tyvärr ger hundar som har motsatta egenskaper d v s de har mer rädslor är inte lika sociala, etc de är mer ängsliga helt enkelt. Det är inte så att ju mer snygga desto mer dumma utan är förmodligen mer en fråga om att man kan tappa bort saker om främst en aspekt prioriteras i avel. Det finns givetvis också hundar som är framgångsrika på utställning och har supertemperament ur den aspekten också. Vill du läsa mer googla på Boldness och hundar.

Så välj inte en blyg ros till valp eller Ferdinand som mest sitter och luktar på blommor utan be om hjälp att få en valp som uppfödaren betraktar som aktiv och framåt och efter föräldrar som själv är sociala och framåt om du nu har tävlingsambitioner. Dock är inte den galnaste valpen alltid den bästa, det kan bli alldeles för mycket av den varan också och då har man bara en väldigt jobbig hund. Särskilt om det är ens första hund och man inte har hunderfarenhet är det nog inte det bästa valet. Sedan får man fundera över sin egna personlighet och vad man föredrar. Har jag svårt för buffliga, aktiva hundar ska jag ju inte ta en sådan. Men som sagt; forskning pekar på att hundens personlighet har betydelse.

Rallylydnad hund runt förare

Om jag håller mig till mina egna hundar så är det varandras raka motsatser. Isis är inte ett dugg social, inte särskilt trygg heller och inte så positiv till sin läggning. Hon har väldigt mycket leklust faktiskt men har inte varit särskilt leksugen med mig. Och det kan nog bero på mig, jag hade nog inte fattat hur viktigt det är att leka med sin valp ännu när hon var det.

Hega är social, inte särskilt rädd av sig och positiv i sin läggning. Hon har inte jättemycket leklust men leker gärna med mig. Förmodligen därför att jag satsat på att leka med henne tidigt.

Isis har jag upplevt som svårare att träna med då hon störs ut av stökigare omgivningar och regerar på att andra människor tittar på henne. Hon blir lätt osäker och tappar då sugen, hon behöver mycket pepp och verkligen hjälp för att inte göra fel. Även om jag inte bestraffar fel på något sätt så verkar det räcka för henne att belöningen uteblir för att hon ska tappa entusiasm.

Rallylydnad med Helga.

Helga kan också bli störd av sin omgivning men då är det mer att hon blir nyfiken och vill vara med. Att se någon belöna sin hund med lek kan t ex hon bli så sugen på att vara med på. Helga är överhuvudtaget mer lättränad, mer sugen på träning och det tror jag har med hennes personlighet att göra.

Men alla hundar är förvisso träningsbara det är dock mycket jobbigare med t ex osäkra hundar (tycker jag i alla fall) men det innebär ju inte att man ska låta bli för det eller att det är ogörligt!

En sak jag lärt mig som är så viktigt; det är att leka med din valp när du får den för att ha många olika sätt att belöna din hund. Och när det gäller mina dalmatiner i alla fall är inte kamplek det bästa de vet utan mer att t ex få jaga efter lurviga saker i ett långt snöre som de får komma ikapp och sedan småbita i medan man sprattlar lite med “bytet” De gillar också tulpanbollar med godis i. Även godis kan man i allra högsta grad leka lekar med på många sätt. Helga tränade jag inte ett dugg första tiden jag fått henne utom att vi lekte lite varje dag och fortfarande gör som uppstart till träning. Det finns mycket förslag på lekar på Youtube och nätet om man söker på belöningsutveckling.

Hon fick börja valpkurs när hon var 12 veckor och det är min rekommendation att göra det så snart ni kan med er valp. Därefter har det rullat på med allmänlydnad och grundlydnad till de mer specifika kurserna i olika hundsporter.

Och det är en annan viktig sak. Att börja träna tidigt och med (bra) instruktörer som ser er som ekipage och som ser vad du gör bra och kan göra på ett bättre sätt är superviktigt för utvecklingen och för att hålla träningsmotivationen. Jag kursar hela tiden numera. För jag som förare till min hund måste ju hela tiden lära mig att bli bättre på att träna just den hunden jag har framför mig. Men det räcker ju inte bara med det utan jag tränar i princip varje dag hemma. För det måste man göra om man vill komma någon vart. Sedan måste man nog faktiskt tycka att det är kul att samarbeta med sina hundar också.

Agility med sin fart och fläkt älskar många hundar och hundägare.

För dalmatiner liksom för de flesta hundar så tror jag att är det smartast att bryta ner saker till moment och köra korta fartfyllda pass, d v s jag som förare måste också ha energi och vilja göra detta. Att harva brukar få dem att tappa sugen på nolltid. Visst måste man träna upp uthållighet också men det gör man inte med 15 minuters tråkig ensidig träning på en dalmatiner i alla fall. För min egna del tränar jag i ca 3 minuterspass och sedan får hunden pausa medan de andra två för sina 3 minuterspass. Så gör jag under totalt ca 1,5 h. hade jag haft bara en hund hade jag tränat ca 3 och vilat 3. Jag tränar olika moment vid ett tillfälle men inom samma hundsport samt att vi har dagar med bara fysträning eller långpromenad. Så t ex kan jag under en vecka ha en dag fysträning, en dag nosework, en dag långpromenad, en dag lydnadsträning enligt bästa starten boken m m. Jag tränar samma moment under dessa 3 minuter men inte sedan igen. Så ska jag t ex vid nästa egna agilityträning ha dessa olika moment: lek, kontaktfältshinder, slalom och framåtskick på lång raksträcka. Där jag i detalj tänkt igenom innan vad vi ska göra.

Jag tycker också att belöningsbaserad träning är absolut det mest effektiva. Inga s k kravfaser, ingen bestraffning utan man får lägga upp träningen på den nivån man är för att komma framåt i små steg så det fortsätter att vara positivt och kul. Hunden ska vara taggad på att jobba och sina belöningar annars kan man lika gärna låta bli. Därför det är så viktigt att ha många olika belöningar i form av leksaker, lekar och godis såklart. Att jag tycker kamplek är årets häftigaste belöning behöver inte vara samma som att hunden tycker det, det gäller att lära sig vad som går hem hos varje hund. Sedan anser jag inte att man måste använda sig av bara shaping eller liknande och alltid jobba med klicker, man får hitta det som passar mig och hunden bäst. Isis föredrar t ex att jag bekräftar med rösten att hon gjort rätt-följt av belöning såklart medan det för Alwex och Helga fungerar lika bra med att få klick och belöning.

Isis som älskar kontaktfältshindren

Fungerar det inte så måste jag fundera på vad jag ska förändra för att svära över hunden kommer inte att hjälpa ett dugg. Man är ett team och man blir inte bättre än det man är ihop. Återigen man får träna den hunden man har och så kommer man så långt man kan komma som ett ekipage. Beroende av hur mycket tid man är villig att satsa på träningen också och beroende av om man verkligen försöker göra sitt bästa. Jag och Isis har t ex aldrig kommit så långt att vi kunde tävla officiellt men vi har haft så kul ihop när vi tränat agility!

Man bör också strukturera upp sin träning och planera den så att det blir av och så man är på “rätt” nivå. Att bara vimsa runt och träna lite käckt det man kommer just där och då på är ju bättre än inget alls men kan inte slå att försöka planera träningen. Så man får jobba, jobba och jobba. Och om saker inte fungerar lära sig ett nytt sätt att göra det på och försöka igen. Och glöm inte, det är fantastiskt kul också!

Tränar på framförbyten

Slutligen så är min erfarenhet att dalmatiner verkligen gillar att använda huvudet och jobba. Med aktiviteter som de tycker är kul såklart!

Man får ofta höra vad man inte ska träna. Som t ex viltspår för att det kan göra hundar mer viltintresserade. Jag tror inte det är så utan har en hund viltintresse redan så är det väl ett bra sätt att låta den få utlopp för det på ett vettigt sätt. Är den inte viltintresserad lär den inte bli det av spåra heller då det inte är färska levande vilt de går efter och jag är säker på att hundar känner skillnaden utan vidare…..

Jag har också fått höra att t ex agility är superstressande och att man därför inte ska träna det med sin livliga dalmatiner. Ja det är klart att hunden går upp i varv när man kutar en bana men det är ju högst momentant. Sedan beror det nog mest på hur man tränar. Mina blir väldigt nöjda av sina agilitykurser och jag upplever inte någon av dem som stressade för övrigt p g a det.

Men först måste man ju ha lydnad/samarbete med sin hund innan man börjar tänka agility på riktigt för att ha styr på vansinnet 🙂 . Och visst tränar man att springa hela banor varje dag i veckan kan det nog bli stressigt så det räcker och blir över. Men vår kurs består av ca 5 minuter att springa bana (ofta bara delar) och resten är momentträning av olika saker vi behöver träna varför hundarna blir väldigt trötta i huvudet också. Och det gör vi varannan vecka dessutom. Hemma tränar jag moment och hoppteknik, så det är sällan vi springer hela banor.

Så satsa på den hundsport ni känner för helt enkelt. Eller varför inte prova många olika?